Tror att adrenalinet har släppt och någon märklig chockkänsla har tagit över. Gråter för ingenting, strul privat och ekonomin. Men som det heter "En olycka kommer sällan ensam"... Bara att bita ihop och gå vidare. Vet inte hur jag kommer till sjukgymnastiken. Grannen kunde inte skjutsa mig och då bröt jag ihop när jag kom in igen. Vilel inte visa det på plats (jag är duktig på att bita ihop).
Annars går jag fortfarande på Diklofenak och Alvedon. Lite drogad känner jag mig, men samtidigt skönt att slippa smärtan.
Ringde en kompis och stortjöt i telefonen. På grund av avstånd så är det ju inte så himla lätt att åka hit för att trösta mig. Hon bad mig ringa någon som kan medla i det privata. Jag ringde en kompis på närmre håll och stortjöt fortfarande. Jag bad om hjälp (vilket är svårt!) med att hämta mig på onsdag och skjutsa in mig till sjukgymnastiken och sedan skjutsa hem mig igen. Men jag orkade inte ringa till en person till så jag bad kompisen ringa och sedan återkomma.
Men som vanligt... allt löser sig, på ett eller annat sätt!
3 kommentarer:
Vilken otur du haft. Hoppas allt ordnar sig. "Efter regn kommer solsken". Kul att du hade en bra lördagkväll. Krya på dig!
Många kramar
Skickar ett gäng tröst/styrkekramar till dig.Låter som om du behöver det.Jobbigt med knät,men det lät som du trots den olyckan hade en riktig toppenkväll i lördags.
Kram
MEN lilla gumman!! Vad har du råkat ut för?? Åh, hoppas det ordnar sig för dig, så du kommer iväg. KRAM
Skicka en kommentar